Det är ju så, hur mycket man än vill så har allting alltid ett slut, på ett eller annat sätt. I mitt fall så handlar detta om Tuffing, den lilla ponnyn som tagit mitt hjärta med storm och han är verkligen som mitt barn!

Men jag har länge nog varit borta från tävlandet och jag har prioriterat honom dom senaste åren, istället för att sälja och skaffa en storhäst, men i år fyller jag 18, det är mitt sista ponnyår. Jag är lite ledsen över att ha missat dom senaste 3-4åren, fast ändå lycklig för jag har upplevt och gjort så mycket i hästväg som många inte kan nå, iochmed att jag har jobbat samt haft hästar som jag istället ridit in eller till.

Och det är tackvare allt detta som jag stötte på Tuffing, världens finaste ponny och förmodligen världens mest personliga. Men nu börjar även han bli äldre, det är snart dags för han att visa sin enorma kapacitet som vi alla vet att han har, och mest rättvis mot honom skulle han komma till en liten ryttare, och jag brukar tänka hur lycklig jag är att jag har honom, och kan då tänka mig en liten tjej på runt 13år hur lycklig inte hon kommer vara för det är en ponny på miljonen.

Det som hindrar mest är att jag blivit så rädd att sälja häst i dagens samhälle, speciellt efter det med Boy. Hur folk kan verka så himla bra och vettiga men visar annat sen, jag är så himla rädd att det ska bli fel för Tuffing, att någon skulle utnyttja kapaciteten till att iställe tävla sönder, detta är ju vanligt nu, och skulle han inte få det bra skulle jag aldrig förlåta mig själv.

Men dagen kommer komma, jag kan inte ha honom för alltid, och jag känner längtan för storhäst ta över mer och mer, jag undrar bara hur jag ska våga ta steget, och om jag är redo att lämna min fina, för en häst som honom lär jag aldrig hitta..


En på miljonen. <3

/Emelie