..Den 31 Juli 1997, det var den bästa dagen i mitt liv, jag fick min alldeles egna första ponny, jag minns dagen som igår. Från och med den dagen spenderade jag mina barndomsdagar i hagen eller i stallet eller var som helst med min lilla underbara ponny, hennes namn var Frida som var en minishetland, svart på sina få 78cm i mankhöjd.
Jag var sällan med vänner när jag var riktigt liten, för den enda som betydde efter att dagis/förskolan/skolan hade slutat var att springa hem till henne, hon var min bästa vän!

Åren har gått men hon har alltid ändå varit det mest fina ägodelen i mitt liv, och legat mig varmt om hjärtat. År 2008  blev jag erbjuden jobb i Skåne och insåg då att hon skulle få göra någon annan liten tjej lycklig dom sista åren hon hade kvar, hon var ju trots allt ändå gammal, efter våra 11 år tillsammans så lyckades jag hitta en tjej som bodde nära och det var där hon hamnade, hos världens underbaraste människa som jag haft kontakt med sedan dess.

Dagen jag åkte ner till Danmark fick jag ett sms från Sofie, tandläkaren hade kollat Fridas tänder och dom var så dåliga att han kunde plocka ut med handen ungefär, bara att inse att det inte fanns något att göra.
Så förförra veckan åkte jag och mamma ner för att hälsa på henne sista gången, och jag kämpade hårt för att inte gråta, och jag har gråtit varje dag sen dess för det tar så himla hårt på mig, jag har valt att inte nämna hennes namn, skriva att jag hälsat på henne, för jag har inte orkat.

Nu i Tisdags, den 15e Februari så fick hon vandra till dom evigt gröna ängarna, men jag kan inte och jag vill inte inse det, även om jag förstår att det kanske var bäst så men hon har funnit där i nästan 14år, hon har alltid haft störst plats, hon har alltid varit den som fått mig att stå upp, när jag var liten var hon nästan som min barnvakt, folk kallade oss helan och halvan, jag gick aldrig någonstans utan henne.

Just nu känner jag mig bara psykisk instabil och det mesta känns som det kvittar, hur lever man vidare utan någon som funnits där hela ens liv? Som dessutom varit den som betytt mest? Jag hade nog aldrig klarat mig som liten utan henne, hur ska jag klara mig idag?

Jag ler på utsidan men på insidan skriker det bara.

Jag vill också skriva tack till Sofie som väntade med allt för jag skulle få se henne en sista gång, det betyder otroligt mycket! <3

Jag förlorade inte bara min häst som jag haft hela mitt liv, jag förlorade min bästa vän, min extra "mamma" min beskyddare, min ängel, mitt hjärta, mitt barn, mitt allt.




/Emelie